Nytt i Nejden

Nejden-kultur&natur

Åldrande

Detta är en nästan fem år gammal text men den är fortfarande lika aktuell:

”Jag närmade mig badrumsspegeln, stirrade misstänksamt på en punkt precis i hårfästet. Jodå, nog var det ett där alltid. Ett grått hårstrå.

Eftersom jag ofta drar omkring i håret så finns det sällan någon egentlig bena att tala om. Nu rotade jag sedvanligt runt i det, slängde det än åt ena, än åt andra sidan. Och jodå. Flera stycken. Diskreta och – faktiskt – stilsamma, tyckte jag nog, om än lite tveksamt. Jag börjar få grått hår. Jag är 43.

Rynkorna runt ögonen, dem hade jag redan sedan länge sett och vant mig vid; jag hade till och med ett nästan ömt förhållande till dem. Jag är tacksam över mitt liv, och skulle inte på något sätt vilja vara tjugo igen, inte ens för en persikohy.

Jag har aldrig använt krämer. Eller nej, det är lögn, jag har provat. Första gången var jag nog inte mer än elva år, och jag ville prova mammas Oil of Olay som luktade så mysigt mamma om kvällarna när hon nattade mig. Och i vuxen ålder fick jag en gång i present den där fantastiska marockanska oljan och, faktiskt, den tror jag att jag gjorde slut på. Men i övrigt, inget behov av att smörja in huden eftersom den inte varit torr, och inget behov av att försöka häva min ålders uttryck eftersom jag i stort varit ok med det. Fast grått hår, jo, visst var det en ny etapp.

Jag stod kvar och såg mig i ögonen. Synade de några alltför långa ögonbrynsstråna. Märkte att huden var lite slappare runt hakan än vad jag tänker mig att den är. Och att halsens hud liksom korvade till sig lite i vissa vinklar. Tittade igen på de grå hårstråna och kände plötligt och oväntat en våg av värme som spritte till i mitt inre, som också höljde  ledsnad, och som en sorts trotsig kampglöd. En stark, varm, älskande glöd:

Jag tänkte på Cia, min barndomsvän som gick bort i cancer förra året. Hon var 43. Jag tänkte på beskedet jag fick igår om Gaston, min härlige fiskarvän från Kanada, som fått reda på att han fått cancer i december. Nu, i slutet av mars, var han borta. Jag kunde fortfarande höra hans hesa gapskratt och njuta av det busiga ljuset i hans pliriga ögon. Han blev 65 år gammal.

Glöden skimrade än mer och ledsnaden var nu kantad med ilska. Varför, undrade jag, med vilken rätt, ropade det högt i mitt inre, klagar folk, skäms folk, räds folk och hycklar folk, för att de blir äldre, för att det syns? De ska väl för sjutton vara glada? Att de lever! Tacksamma! Det är var de borde vara… Tårarna smög sig upp i mina ögon så att bilden i spegeln blev otydlig. Och ilskan mjuknade. Ledsnaden höll om den. Ledsnaden över att ha mist de som borde vara här, fortfarande. Tacksamheten, min egen, stod vakt. Som om den värnade om att insikten av det värdefulla i att faktiskt få lov att åldras över huvud taget, var livets gåva, till mig, denna dag. Inslaget i ett paket av ett par grå hårstrån.

Jag torkade mig under ögonen, tog ett lugnt och djupt andetag, gick ut i köket, lade armarna om min älskade mans hals och kysste honom. Det är lördag, det är soligt, kom så åker vi ut och åker vilse någonstans, sade jag. Ok, svarade han, höll om mig och kysste mig leende tillbaka.

Tack, tänkte jag stilla till alltet där borta i spegeln när vi gick ut genom dörren… Tack.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on oktober 12, 2017 by in Uncategorized.

Navigation

Follow Nytt i Nejden on WordPress.com

Blog Stats

  • 11,585 hits

Enter your email address to follow this blog and receive notifications of new posts by email.

%d bloggare gillar detta: