Kycklingleden

Jag satt och tänkte på det här med drömmar. Inte sådana man har på natten utan dom som kommer om dagen, de minuter man släpper telefonen, datorn, jobbet och bara sitter och sitter en stund. Dagdrömmarna ni vet.

Jag tänkte på hur viktiga de är. Hur de ofta formar valen vi gör här i livet. Och hur valen vi gör -eller undviker att göra- formar, ja blir, våra liv.

För fyra år sedan så flyttade Peter och jag till Liljedal. Ett pyttelitet samhälle med tårna i Vänern och en befolkning på ungefär 300 själar. Snart fick vi höra talas om en fin gammal vandringsled i närheten. Ingen gick där längre dock,  sedan vår fina granne Rut och hennes 60-åriga dotter gått vilse där några år tidigare.

Den hette Kycklingleden och ingen visste varför.

Det var en solig lördag i slutet av april som vi bestämde oss för att gå den. Det var lite svårt att hitta vid parkeringen, men så såg vi till slut en murken skylt bakom soptunnan som pekade in mot skogen.

Stigen visade sig vara en fin liten viltstig. Inte mycken människodoft som stört de djuren på länge, uppenbarligen. Vi leddes genom ett litet slyhav med tillhörande myggsvärmar och flera lervällingpölar mot öppnare terräng, närmare Vänern. Längs vattnet kunde vi så ströva torrskodda en längre bit.

Efter en dryg halvtimme nådde vi en vik där det stod en skylt, en gammal, sliten, vacker träskylt som någon graverat in ”Kallkällan” på. Precis vid vattnet, som vid en liten välgömd strand. Man skulle ordna till den här platsen så det blev lättare för fler att njuta vid den tänkte vi lite förstrött,  andäktigt blickandes ut över vattnet.

Vi hade hittat en gammal karta på kommunens hemsida och visste att vi befann oss ungefär halvvägs.

När vi så fortsatt en bit till så började hasselbuskar kanta stigen. Och plötsligt öppnade sig skogen och vi steg rakt in i en lund. En hassellund med ett skirande ljusgrönt tak och en mjuk blåskiftande matta. Hassel och blåsippor, överallt. Vackra, gapiga nötskrikor flög runt bland grenarna. Vi bara stod och gapade. Tittade på varandra som om vi inte trodde våra ögon. Det var ju inte möjligt att det här skulle vara förunnat bara oss! Det här måste ju världen få veta OM, någon måste ju göra iordning denna stackars led herregud, vilket ställe, vilka ställen… vi bara log när vi så småningom långsamt vandrade vidare, förundrade.

Det låg nedfallna träd som gjorde det svårt att komma fram. Hala, branta klippor med förrädisk vit mossa. Gamla spänger som förmultnat, farliga att använda. Skogen hade återerövrat varje meter av den f.d. leden och insektsklaner i alla jordens färger hade tampat till sig små territorier av stockar och spänger. Fåglar hade lockats hit av den kulinariska mångfalden och överröstade nu varandra i sina ansträngningar att vinna speed-dejtingen som ägde rum bland trädtopparna.

Till slut nådde vi, andfådda, toppen på berget, snett ovanför hassellunden. Framför oss bredde återigen Vänern ut sig. Fast nu såg vi ända bort till Karlstad, nej bortom, man såg ju Hammarös sydspets! Och horisonten. Där lyste de vita vindkraftverken som magi mellan det djupblå vattnet och den klarblå himlen. Öar pluppade upp lite här och var och utsikten var alldeles hänförande.

Här borde det ju finnas någon sorts rastplats av något slag, tänkte vi entusiastiskt. En bänk där man kunde  pusta ut samtidigt som man beundrade landskapen runt omkring sig. Kanske till och med grilla en korv, om man tog bort lite ljung. Ett vindskydd vore ju förresten kalas, tänk… ja för det blåste ju ganska så isande här på toppen. Men åh vilken utsikt!

När vi började frysa så fortsatte vi.  Snart hamnade vi bland blåbärsris och vackra tallar allteftersom stigen sakta ringlade sig nedåt igen. Vi såg en hel rad med brandljud, stela minnen efter en våldsam brand som skett för ett drygt decennium sedan. Vi kände både Peter och jag att… det fanns så enormt mycket här som det var en ren skam att inte fler fick njuta av.

För i nuläget förstod vi verkligen att ingen gick här. Peter har en inbyggd kompass, starka armar som kan lyfta bort mindre träd och en uthållighet som gör att oavsett både a och b så skulle han klara sig bra här. Inte jag. Jag är stark, men inte så. Och jag går vilse 50 meter från vägen. Men jag älskar skogen och går envist dit så ofta jag kan ändå men då går jag inte långt om jag går själv. Och här var man tvungen att gå ganska så mycket längre för att se allt det underbara.

Hmm.

Vi åkte hem. Åt lite. Sade inte mycket, vilket är lite ovanligt, vi har alltid mycket att säga varandra. Vi såg på varandra. Flera gånger. Till slut kom det, nästan samtidigt: Äsch, vi kan väl kanske göra något vi då! Vi log brett. Lite skrajt också, vetandes att ingen av oss brukar neka en glad utmaning. Peter är snickare, hade byggt saker i hela sitt liv och kunde idag bygga precis vad som helst. Och det säger jag inte bara för att jag är kär i honom, han är verkligen kunnig och fylld med skaparglädje. Själv hade jag arbetat i 10 år med att skapa och driva projekt inom miljö och kultur. Så ja, vad sjutton… vi ringer kommunen och ser om de kan hjälpa oss att hjälpa dem. Leden var nämligen kommunens ansvar.

Så vi ringde kulturchefen och det tog någon minut innan hon insåg att hon inte behövde värja sig mot kritik över leden utan att vi faktiskt skulle vilja hjälpa till på något sätt. När vi en vecka senare kom dit så möttes vi av hela sex personer runt ett bord som väntade på oss. Då hade vi haft tid att gå leden igen, denna gång utrustade med kamera, penna&papper, måttstock och höga gummistövlar. Vi hade fotat och skrivit ner tankar, möjligheter, växtarter och fågelarter, frågor och idéer, mätt avstånd för tänkta spänger, kalkylerat virkeskostnader och tänkt ut potentiella föreningar och skolor som också skulle kunna vara intresserade av att vara med i det hela. Och så drog vi det för de som satt där, lite kort.

Och alla bara log. De verkade genuint glada. Och lite förvånade. Ett par från ett kontor som administrerade EU-medel satt också med och de rådde oss att starta en förening eller ett företag för då kunde vi söka pengar till projektet hos dem. Inklusive lönekostnader… Peter och jag tittade på varandra. Och så åkte vi hem, laddade ner två kilo dokument från Skatteverket, kontaktade några nära och kära och startade så en ideell förening. Och registrerade den som arbetsgivare.

Och så skrev vi ihop en EU-ansökan och skickade in den. En förstudie, till att börja med. Och så den stora. Och det gick vägen. Både Peter och jag sade upp oss från våra jobb och så var det igång.

Det tog oss 6 månader att återupprusta Kycklingleden i Liljedal. Tillsammans, och tillsammans med ett gäng underbara personer från de föreningar och företagare som hängt på vår idé om att samverkan skulle hjälpa till att göra förbättringarna hållbara. Vi ville skapa djupare, bredare och mer solida rötter för leden än vad kommunen själv mäktat med, ensamt. Så det var vi, en orienteringsklubb, skolan, en miljöorganisation och så en representant för Kultur- och fritidsförvaltningen. Vi vilade oss under hela processen på föreningen Värmlandsleders koncept och kriterier för en certifierbar Värmlandsled, och fick även hjälp av kommunen som ingick ett avtal med markägaren. Lokalbefolkningen stod glatt och hejade på då de alla hade minnen av leden från förr. Och invigningen, när den slutligen skedde, var fylld av glädje och leenden, musik, tal och firande.  Tidningarna skrev, radion pratade, alla var vi glada och nöjda. Tacksamma. Och det är vi faktiskt fortfarande.

Och precis alltihop började ju egentligen med att Peter och jag, en kväll efter en promenad i skogen, tittat på varandra och sagt: ” äsch… vi kan väl kanske göra det vi då?”. Och satt igång och drömt om allt vi skulle kunna hitta på.

Så drömmar… de där inre bilderna av något fint, något bra, något som känns ända längst in… Jag tror det är bra att våga ge dem tillit, tilltro. Att våga prova. Att våga fråga. Att ta emot hjälp. Att faktiskt skapa något, tillsammans med andra… För det är så oerhört tillfredsställande och livsgivande, både bland rusiga skogslyckostunder, krävande EU-medelredovisningsstunder och närande mötesstunder med alla inblandade. Kraften i att göra något ihop som ännu fler kan glädjas av är förvånansvärt mäktig.

Och varför den heter Kycklingleden?

Ja det står på en av informationsskyltarna som vi gjorde längs leden. Så gå och se efter själv vetja. 🙂

Välkommen!

SAMSUNG