Nytt i Nejden

Nejden-kultur&natur

Första gången

– ”Men varför?”

– ”För att för mycket räv innebär väldigt mycket mindre rådjur i skogarna”.

Jag förstod verkligen inte. Peter, förstående å hans sida, log och fortsatte.

– ”Räven äter rådjurskid, och om vi vill jaga rådjur så är det bra om där inte finns alltför mycket räv”.

– ”Men man äter väl inte räv?”  I mitt sinne var det väl ok att jaga, så länge man åt det man sköt.

– ”Nej, det gör man inte. Man äter inte asätare och räven äter i princip vad den hittar, både levande och döda djur. Men man jagar den för att hålla nere rävpopulationen såpass mycket att den inte gör så att rådjuren i ett område försvinner. Och så kan man bevara skinnet och använda det om man vill…”

Jag var brydd. Lite olustig. Jag visste ju mycket väl att Peter inte var den som tog vare sig jakt eller dödande lättvindigt, så jag ville verkligen förstå men det gick inte riktigt.

Christer, en man som han kände från jobbet, hade bjudit in honom på rävjakt dagen efter och jag skulle få följa med. Det skulle bli min allra första jakt. Inte ”min” förstås eftersom jag precis börjat bläddra i Peters gamla jaktböcker, men jag skulle få vara med ute i skogen och se och känna hur det gick till. På riktigt.

Så jag var spänd. Och så rörde det sig om rävjakt, en jakt vars norr ännu inte hittat riktigt rätt på min moraliska kompass. Men om nu en räv skulle komma att skjutas imorgon så önskade jag att det var Peter som gjorde det. Då skulle jag i alla fall veta att den skjutits av en person som hade både respekt och tacksamhet nära till hands, vad som nu än hände med räven som uppenbarligen inte skulle ätas.

När väckarklockan ringde klockan kvart över fyra på morgonen så var det under tystnad, en varm och koncentrerad sådan, som vi gjorde oss iordning. Jag hörde det tunga låset till vapenskåpet gå upp medan jag hällde över kaffet i termosen. Under tiden som jag stekte ägg till smörgåsarna såg jag hur Peter lade fram vad jag tyckte såg ut som på tok för många lager av undertröjor, långkalsonger och strumpor på sängen, men han insisterade mjukt:

– ”Det är viktigt att man har många lager på sig så att man kan anpassa sig efter situationen:  Ibland kommer vi gå långt och länge till ett pass och bli svettiga på vägen och ibland sitter vi stilla, ja orörliga, på passet i kylan i flera timmar…”.

Jag tog bara delvis in vad han sade men så var det ju så väldigt tidigt också… jag tittade på klockan. Fem över halv fem. Jag gäspade. Smörgåsarna lade jag i en påse som hamnade i ryggsäcken och sedan började jag dra på mig hopen av jaktkläder som han lagt fram åt mig. Peter, å sin sida, var inte bara vaken utan exalterad, ivrig och systematiskt rutinerad i de arla förberedelserna. Ryggsäckar nu fyllda med matsäck, sittunderlag, kartor, extra ammunition, rep och kommunikationsradio stod vid dörren. Hagelbössan i sitt fodral hängde på Peters axel och de orangea stickade mössorna höll jag i handen medan vi baxade ut ryggsäckarna på farstun och låste dörren.

Ute på trappan möttes vi av den kyliga morgonluften. Den nöp försiktigt i kinderna och nu vaknade jag. Både hjärna och hjärta snurrade igång som en båtmotor och rädsla, iver och glädje tumlade runt tillsammans. Vi satte oss i bilen och körde iväg. Vi talade inte mycket. Nästan framme frågade jag plötsligt hur allt skulle gå tillväga och vad som skulle ske. Jag kände att jag ville vara förberedd. Det var så stort detta att för första gången komma så nära något som involverade döden, och att det hela samtidigt verkade så organiserat och var en så naturlig del av min kärestes liv. Peter hade naturligtvis pratat om hur det går till i stora drag, men jag behövde detaljer, små vardagliga detaljer, ur timmarna jag hade framför mig.

Så han beskrev hur vi skulle samlas hemma hos Kalle. Vi skulle säkert ta en kopp kaffe utanför på gårdsplanen medan Kalle eller Christer beskrev var vi skulle gå och sitta. Det sistnämnda skulle nämligen bestämmas nu på morgonen beroende på om någon sett några spår eller djur de senaste dagarna och framför allt på hur vinden skulle ligga under förmiddagen. Det var viktigt att stå så att djuren inte skulle få vittring av oss eftersom de då inte skulle komma i närheten, sade Peter. Jag blev imponerad av djurens känslighet och intelligens och kände hur jag nog skulle komma att hålla på räven i hemlighet. Peter log när jag sade det. Han berättade sedan att efter att vi postat ut (vilket betydde att vi fått våra olika bestämda platser, ”pass”, att vara på och kommit dit), så skulle vi sitta så stilla och tysta som möjligt, uppmärksamma på minsta ljud eller skiftning runt omkring oss. Precis som djuren. ”Viltet”[1] som man sade förresten.

Peter hade en radio genom vilken han och de andra kunde kommunicera, och med öronsnäckor och genom att inte säga något i onödan så kunde den viktiga tystnaden ändå bibehållas. Det var svårt att säga hur länge vi skulle sitta, det berodde på om någon såg räven, eller upptäckte spår någon annanstans, eller om ingenting hände på väldigt väldigt länge. För det var ju så att Christer hade sin hund med, en spårhund vid namn Tussan (jag log vid tanken på denne store jägare som döpt sin jakthund till Tussan), som var den som skulle spåra efter räv och – om hon fick upptag – genom sina skall skulle låta alla jägarna på passen höra var hon gick. De skulle då veta att räven förmodigen  befann sig ett par minuter framför henne. Båtmotorn i mig varvade.

Så var vi framme. Vi parkerade och klev ut på gårdsplanen. Fyra personer var redan där; Torgny, en stor och vad som såg ut att vara en snäll karl med sin 20-årige son Jens, båda iklädda stövlar och kamouflagefärgade jackor, skogsgröna byxor och grön-orangea kepsar, sedan var det gårdens ägare Kalle och så Peters arbetskamrat Christer. Alla lite nyvakna. Alla spända och leende. Tussan skällde från den vita forden intill och alla log och kommenterade glädjen och besväret med att ha en jaktglad hund. Peter, och jag tätt efter, tog i hand med dem alla och vi hamnade sedan i en lös ring med Kalle som tog till orda. Jag förstod inte mycket. Att vi skulle ställa oss på olika ställen med diverse lokaltypiska namn såsom ”bakom môssen’ hos Klas på Bynning’a” stod ganska klart, men var det var eller hur vi skulle ta oss dit eller hur länge vi skulle vara där förblev en luddig röra som jag tacksamt visste att Peter skulle reda ut för mig om en liten stund.

Mitt i all nervositet, oklarhet och kylig morgonblåst fanns där också en klart definierbar känsla som var starkare än alla andra: Jag myste. Jag stod och faktiskt njöt, bara  av att vara med, att se och höra och liksom vara en del av det hela, att ha precis allting framför mig och därför ingen press att leva upp till eller egentlig oro för vad som skulle komma att ske. Det kändes som om jag plötsligt fått tillgång till en dittills gömd och glömd del av samhället och som nu stilla och snällt öppnat sina dörrar för mina nyfikna ögon och frågor. Vilket privilegium. Jag kände hur antropologen i mig gjorde ett litet skutt samtidigt som resten av mig sakta gick efter de andra mot bilarna. Nu började det…

[1] Enligt Jaktlagstiftningens 2 § så innefattar begreppet Vilt alla vilda däggdjur och fåglar, både permanenta och besökande. I dagligt tal bland jägare är innebörden vanligtvis något snävare då man hänvisar till termen när man egentligen avser ”jaktbart vilt” (Danell&Bergström, 2010).

Annonser

2 comments on “Första gången

  1. Herr Ume
    december 17, 2014

    Bra text med skönt flyt i! Jag läser med glädje!

    Liked by 1 person

  2. Linda Lehn
    december 18, 2014

    Fick en skön känsla- välskrivet och spännande.
    Man vill veta mer…

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on december 17, 2014 by in Uncategorized.

Navigation

Follow Nytt i Nejden on WordPress.com

Blog Stats

  • 11,489 hits

Enter your email address to follow this blog and receive notifications of new posts by email.

%d bloggare gillar detta: